Nu har jag lämnat in en ansökan till Komvux angående utbildning Barista och servering.

Jag vet inte hur jag ska börja... Allt känns bara så menlöst. Så tomt. Så jävla onödigt.
Att jag över huvud taget skriver detta är patetiskt, men jag måste få det ur mig. Jag blir galen om jag låter mina tankar stanna kvar inne i huvudet.

Jag vet inte vart jag ska börja. Kanske inte någpnstans. Kanske borde jag bara sluta skriva. Sluta deppa. Sluta leva.
Jag vet inte.

Det finns så mycket som jag ångrar i mitt liv. Som jag gjort. Som jag inte gjort. Saker som grämer mig till och från. Jag vet inte hur jag ska hantera de känslorna och de tankarna.

Ibland vill jag bara be folk dra åt helvete.
Det kanske jag borde göra, men jag gör det sällan.
Att såra andra i det läget ger jag fullständigt fan i. Helt och hållet. Men ändå biter jag mig i tungan och går undan.
Till vilken nytta? Jag mår själv dåligt av det och är det någon som jag ska leva med resten av livet så är det mig själv. Det är det enda definitiva oavsett hur länge jag än lever - kort eller längre.

Jag kanske är människa i alla fall. Det är kanske den självplågande tystnaden som bekräftar det, vad vet jag?


Nu fryser jag om fötterna också. Att inget kan vara bra ibland.
Raggsockor på, nu är åtminstone ett problem löst.

Jag har verkligen tappat gnistan på detta med bloggandet.
Troligen är det väl för att jag inte finner något intressant att skriva om, allt känns så ytligt när man skriver om när man köpt nåt nytt eller "ger livsproblem liv".

Folk som påstår sig bry sig när något har hänt, det känns så ofantligt falskt i min synpunkt.
Men vad fasen vet jag, det kanske finns mänsklighet där ute även om jag har svårt att se det?
Who the hell knows.

Anyway, jag har börjat göra en research för att starta upp mitt företag och ett av stegen är att starta en hemsida och kringliggande baser. Jag har så att säga lagt ut mina trådar och väntar nu på svar. Känns helt okej, eller rent utav förbaskat bra :)

Vi nöjer oss där med ris och ros idag.
Tjing!

PS. Jag saknar Tess på jobbet. Det är grymt tomt utan henne. Ds.

Nu var det verkligen evigheter sedan som jag skrev nåt i denna bortglömda blogg.
Dåligt kvalitétssäkrat Helena, I know! 

Men från perioden då jag slutade på förskolan i Backa till idag har det ändå hänt lite grejer, däribland;

1. Nyår passerade med lunch hemma för de närmaste. Tolvslaget firades hemma tillsammans med bästa vännen och hennes pojkvän. Mycket trevligt om ni frågar mig.

2. Januari innehöll inte så mycket. Jag var mycket sjuk och förkylningen har ännu inte velat släppa.

3. Februari däremot var desto mer händelserik då jag fick ett vikariat på min kusins förskola i Linnéstan. Det var jätteroligt att vara där den månaden som de behövde min hjälp och jag lärde mig mycket nytt!

4. Och nu är det mars, jisses vad tiden går ruskigt fort!
Idag, måndag började jag min praktik på ett säljföretag vid Korsvägen som heter Prominenta.
Jag har fått lite press på mig att jag ska lära mig massor av grejer på kort tid, men som jag skrivit innan jobbar jag som bäst under press.

Jag var med mamma en sväng till Ullared förra veckan och hjälpte henne att handla för företaget. Men det gick inte att undvika att köpa lite grejer till sig själv också (ingen är förvånad).

Nu ska jag sätta fart här och se om man kan ro iland sitt första möte (Hoppas, hoppas!). 

För att inte lova för mycket om att blogga snart igen, see ya!

Ni som känner mig vet att jag inte fått något jobb efter KY-utbildningen, men att jag gick ut på praktik i oktober.
Nu har det gått 3 månader och nu på fredag är sista dagen på min praktikplats.

Jag har varit på en förskola i Backa och det har varit väldigt roligt hela tiden, det måste jag säga.
Jag hittade med en gång mina ögonstenar och vissa av ungarna blev väldigt förtjusta i mig.
Det är väldigt rörande att höra en liten unge säga "Jag tycker om att sitta brevid dig Fröken" eller "Metallica. Jag ska också lyssna på dom när jag blir stor."

Jag har flertalet gånger fått tårar i ögonen när de gjort eller sagt saker som är så fina.
Det finns exempelvis en liten kille på 4 år som hjälper sina kamrater väldigt mycket och han är otroligt snäll.
Om någon tappar något på golvet så plockar han upp det med en gång och sådana saker.

Jag märkte redan från början att ungarna testar mig hela tiden, för ungar är inte dumma. Absolut inte. De vet precis hur de ska göra och vilka trådar som de ska dra i. Men jag har hållit på mig hela tiden och de har liksom accepterat läget. Det tycker jag är bra. Men de försöker fortfarande få mig att göra saker efter som de är väldigt lata i vissa fall.
Det är roligt att se tycker jag!

Trots den korta tid då jag varit på denna förskolan har man sett att några ungar gjort väldigt stora framsteg i sin utveckling. En liten kille på 2 år har börjat prata mycket mer än i början och det är jättekul att se och höra! 

Egentillverkad krans med riktigt granris! :)

Julklapp från Fredrik som jag fick julen 2008

 

Det tog 3 dagar att lägga pusslet!

Nu har jag bestämt mig - jag ska göra en conch som jag så länge velat göra.
Nu när jag fått klarhet i vart min piercare tagit vägen känns det helt rätt att göra det :)

En conch är "piercing som sitter genom innerörats brosk" som Ed själv säger på sin hemsida.

Detta är en conch. Bild: Ed's Kroppskonst.

- dock har jag inga planer på att töja ut den, utan jag vill ha en ring i titan.

Nu har min bloggtorka tagit över igen. Damn jag är dålig på att blogga!
Men vad ska man skriva om när inget nytt händer?
Eller ja, nytt händer ju hela tiden, men inget som jag anser vara så intressant att skriva om här.

Anyway, praktiken på dagiset går prima.
Vi har några riktigt söta ungar och några pratkvarnar, men jag trivs ovanligt bra.

Jag har fått börja ta ansvar nu och jag har allt ansvar vad gäller lunchen varje dag.
Det vill säga - dukning, hämta maten och fixa i ordning efter maten.
Jag trivs väldigt bra när jag har ansvar, då känner jag att jag behövs - Me like!

På grund av lagen om tystnadsplikt får jag inte lägga upp några skarpa bilder eller nämna barnen vid namn här i bloggen.
Jag respekterar detta och hoppas att ni kan göra det också (jag skulle inte vilja att någon främmande person skulle lägga upp bilder eller prata om mina barn för allmänheten).
Nu är det visserligen så att jag inte har några barn, men ni fattar vad jag menar!

 

Ps. Jag kan inte hjälpa det - men Michael är så jäääävla het att jag inte vet vad jag ska säga. LOVE!

Efter 3 veckors "utbildning" via Arbetsförmedlingen var det idag dags att gå ut på praktik som ska vara i 3 månader, så vidare man inte får ett jobb innan tiden är slut.

Men vad händer då?
Jo Helena går och åker på världens dunderförkylning.
Ont i hals, nacke samt nästäppa. Allt kom verkligen över en natt och jag blir inte klok på min egna kropp.
Det är en jävla taskig tajming att bli sjuk nu, eller hur?

Nej, det kallas för att vara DÅLIGT KVALITÉTSSÄKRAT!
Haha eller?
Jag vette fan, men jag blir hemma idag och i morgon i alla fall så får vi se hur det blir på onsdag.

Ja gott folk, nu hade min arbetslöshet gått ett steg längre.
De senaste 3 veckorna har jag gått i en grupp som kallas för LYFT, vilken är till för att få ut ungdomar på praktik inom kommunens verksamheter.

Första tankarna när jag fick veta att jag skulle på detta var typ "I helvete heller att jag ska" och "Skojar dom med mig eller? Aldrig i livet."

Men jag får nog ta och äta upp mina fördomar lite där faktiskt, jag fann några nya vänner som jag ska försöka att hålla kontakten med.

Tänk att jag lättare hittar vänner nu än när jag var yngre.
Kanske det kan bero på att folk äntligen kan acceptera mig för den jag faktiskt är?